Gårdagen var verkligen ett bevis på att tillvaron kan ändras snabbt.
Först fick jag reda på att jag klarad provet från amatörtränare kursen 🙂 Det var riktigt skönt att ha den biten klar. Nu ska jag ansöka om min licens och vi siktar på att kvala Gullan den 11 juli.
Men sen gick det bara utför.
Jag och Emma skulle ut och rida en sväng på Gullan och Kasira. När vi båda var klara med sadling och tränsning hör jag bara världens jävla brak innefrån stallet där Emma och Kasira står. När jag tittar in ser jag mardrömsscenen.
Kasira ligger på rygg/sidan mellan två stolpar och väggen, med huvudet i en väldigt konstig vinkel. Hon har helt enkelt flippat totalt och slängt sig handlöst bakåt. Det aldra konstigaste är att hon var helt lös på gången, och det var inget hon blev rädd för eller något annat som skulle kunna få henne att reagera så här.
Ganska snabbt insåg vi att detta INTE kommer sluta lyckligt. Först var hon helt apatisk och ville inte ens försöka resa sig. Men när hon väl började sprattla för att komma upp såg vi att hon inte klarade att resa sig. Det såg ut som om hon inte ”hittade fäste” utan hon bara sprattlade i panik.
Kan säga att detta var den värsta syn jag någonsin varit med om. En livrädd, blödande häst i dödsångest. Jag kommer ha mardrömmar i flera år framöver.
Det var bara att kasta sig på telefonen och få tag på veterinären. Som tur var fanns han bara 10 minuter bort men dom minutrarna var dom längsta jag upplevt. Vi gick faktiskt ut ur stallet och stängde dörren för att slippa höra och se henne medans vi väntade. Hon hade ju iallafall Gullan som sällskap och vi kunde/vågade inte gå fram till henne eftersom hon kastade sig runt, runt.
När veterinären kom gick han bara in i stallet, tittade på henne och gick och hämtade avlivningsvätskan och då var det hela över på någon minut. Det var riktigt skönt när man såg henne slappna av för då visste man att hon inte led längre.
Stackars lilla, rara, söta och supergoa häst. Att behöva sluta så här är fruktansvärt.
Om man nu ska vara riktigt krass och försöka se något positivt i det hela är det att det faktiskt hände i stallet och inte i transporten eller när någon av oss satt på. Hon har nämligen flippat så här ett antal gånger förut men då har man hela tiden tyckts sig hitta en förklaring. Men ser man tillbaka på det så har det egentligen inte funnits några ”riktiga” anledningar till dom tidigare utbrotten heller.
Hon var super snäll och go om man pratade med henne i boxen eller i hagen. Och även oftast när man red och jobbade med henne. Men hon har gjort några saker som gör att man så här i efterhand börjar under om det verkligen stod riktigt rätt till där inne?!
Det lär vi väl aldrig få reda på och det gör ju inte det hela mindre hemskt. Motivationen att fortsätta träna är väldigt låg just nu men samtidigt vet man ju att det faktiskt brukar vara kul och gå bra.
Lilla älskade, söta häst. Nu har du det iallafall bra!

Vad folk vill säga